Vi har länge pratat om att eventuellt skaffa ett fosterbarn som skulle bo här hemma hos oss. Detta har vi alltså disskuterat om i säkert ett år nu. Mina föräldrar har gått en kurs för "blivande-fosterbarns-föräldrar" och även vi har fått tala med de personer som hade hand om kursen och liknande. Efter några månaders kurs och arbete med papper och liknande så stod det klart att vi var godkända som fosterfamilj. Vi blev glada.

Det dröjde ett tag. Dagarna gick och blev snart till veckor. SNart hade mer än en månad gått och ännu inget samtal hade kommit från Socialen om något fosterbarn som behövde ett hem. VI tyckte att det var väldigt underligt då vi hört att det fanns köer med barn som behövde få ett fosterhem. Men aldrig ringde de. Förrän för två dagar sedan. I måndags fick mamma ett samtal. En liten 8-årig pojke från Burundi behövde akutplaceras i ett fosterhem. Efter att få ha hört pojkens "historia" så tackade mamma snabbt ja, ett beslut som vi tillsammans som familj fattat.

Så då när jag kom hem på måndagen så fick jag veta att jag skulle få en lillebror. Oj, det kom lite som en chock. MAmma berättade om honom och jag kände verkligen att det här var rätt. Den här pojken SKULLE få bo hos oss, jag ville så gärna hjälpa honom. Samtidigt som jag kände den här enorma känslan av att den här pojken var helt rätt så kunde jag inte rå för att känna mig en aning illa till mods. Ville jag verkligen ha ett fosterbarn? SKulle de inte bli jobbigt att bo så många i huset? SKulle jag behöva ändra på mig en massa bara för att en liten pojke flyttade hem till oss?

Jag hade många frågor, så lite svar. Allting gick så snabbt. Han skulle ju komma till oss på onsdagen (idag) och jag hann likso aldrig tänka igenom vad jag verkligen tänkte och kände. Men det där försvann när jag träffade honom. Mc Carter, Mc Arthur (jag vet ärligt talat inte riktigt vad han heter :S)

Han kom omkring klockan tre eller något efter, kollade inte tiden så noga, och han var så otroligt söt. När jag såg hono så kände jag verkligen att han skulle bo här. Det  här var faktiskt på riktigt, jag skulle få ännu en bror! Första gången han träffade mig var där jag satt inne på mitt rum och de andra kom upp med honom och kikade in (vi ville inet kasta oss över honom allihopa samtidigt så vi tog det lite lugnt i början :P). Så fort jag sagt hej så slängde han igen min dörr och jag hörde honom viska: "Jag blev rädd för henne". X'D Naaw. Stackarn. Det visade sig att han liksom va lite rädd för oss allihop :) Men det var ju liksom inte så konstigt.

Nu har första dagen tillsammans med vårt lilla söta fosterbarn gått. Det kanske inte gick sådär jättebra i  början men det gick allt bättre. :) När vi fick lära känna honom så fick vi verkligen se vilken undrbar liten unge han är! Trots all som han gått igenom så är han glad,  han skrattar och är hur artig som helst. Han är otroligt snäll, gillar transformers och bilar och han passar in hos oss perfekt. Studsmattan var en av de bästa sakerna tror jag. När han hoppade på den så riktigt lös ögonen och blev stora som tefat när han skrattade. Transformers leksakerna vi köpte med honom på Viberga (eftersom han inte hade några saker typ med sig)  gladde honom något enormt och han var överlycklig över dem. ^^

Jag hoppas verkligen att han kommer att trivas här. JAg känner att jag verkligen vill lära känna denna underbart trevliga lilla grabb, ett litet charmtroll enligt mig :) Han förtjänar det bästa och vi ska alla ska se till att vi kan uppnå så mycket av "det bästa" som möjligt för honom. Välkommen hem Mc Carter (skriver så tills jag vet hans namn ordentligt :)

Jag vet inte riktigt hur länge han kommer att stanna. Minst en månad, kanske tre. Sedan får vi se om han kommer att stanna hos oss eller ej. Vi får väll se, jag hoppas på det bästa.