Ingenting blir någonsin som jag tänkt mig. *sucka* Vet inte vad jag ska tycka om håret. Det blev ju "INTE SOM JAG TÄNKT MIG". Före-, och efterbilder får vi se OM/när de läggs in. Ska försöka blogga lite oftare. Kanske lite kortare inlägg som detta då och då, utan bilder. Aja, vet inte riktigt vad jag ska tycka om håret, blev inte som jag tänkt mig.




Tycker att bilden förmedlar så himla mycket. Typ lite som man liksom känner ibland.

Just nu känns allting bara skit. Men i morgon har det gått över, jag lovar.





Varför ska jag ha det så himmla svårt med förändringar...?

INSPIRATIOON! Jag behöver INSPIIIIRATIIIIOON! Jag har nämligen ingen aning om vad jag ska skriva nu. INGEN ALLS! Usch, vad tråkig jag har blivit... Jag har liksom ändå inget speciellt kul att berätta om som  hänt under dagen och så. Varje dag är ju liksom i princip likadan.. Men jag tänker skriva något i alla fall. Vad ska jag liksom ha en blogg till om jag inte skriver något?

De säger att man ska splittra vår klass. Hmm, alla verkade få värsta dampet på grund av det :S Men asså, eftersom vi går NS så visste man ju redan att klasserna skulle splittras förr eller senare. Så egentligen förstår jag inte riktigt vad alla blir sådär himmla upprörda. Lite drygt är det välla av dem att splittra oss redan i 2:an istället för i 3:an. Men för mig blir det liksom inte nån så stor skillnad. Jag hamnar ändå med de jag vill hamna med.

Kanske bryr jag mig inte så mycket för att jag aldrig kännt någon speciell samhörighet i klassen. Jag har alltid varit den där lite tillbakadragna personen som mest snackar med de vänner jag redan  har. Men jag vill ju egentligen inet ha det så! Jag vill ju också våga snacka med allt och alla och bara ha kul. Jag vill inte bara ha 2st att va med i skolan (Inget illa menat till mina underbara vänne nu som jag är med varje dag :) Men det är väll klart att man vill ha fler kompisar också?). Det blir typ så att är en sjuk så blir den andra ensam. Och när jag blir ensam så känner jag mig bara dum när jag "förföljer" några andra. Speciellt om de liksom inte ens verkar fatta att jag är där.. *suck*

Jag önskar att jag var lite modigare. Att jag vågade ta för mig liksom. Och jag önskar att någon som faktiskt ÄR modig och har en massa vänner vågade säga något till mig med. Asså tro inte att jag är mobbad och utfryst nu X'D Nej nej så är dte INTE! Men jag liksom.. är feg X') Men om någon annan vågade prata med mig så är jag liksom snabb med att prata på. För visst kan jag PRATA! Jag pratar öronen av både den ena och den andra X'3 Hehe.. vissa av mina vänenr kan nog intyga det X'D

Jag saknar mitt "gammla gäng". :) Det var så kul att vara så många. Då behövde man aldrig vara ensam i skolan om någon var sjuk. Åh, JOSSAN. Dig saknar jag så mycket att gå i samma klass med. Jag saknar dig så mycket ibland att blir ledsen X'I Vi har liksom ALLTID  varit tillsammans. I alla fall fram till GYMNASIET. Nej då ska man splittra bästisar som varit tillsammans sedan födseln.. Det är inte rättvist :'( Men så äre tydligen.

Jag oroar mig också för hur det kommer att bli i trean. Kommer jag att få vara helt ensam då? :S Jag kommer inte att ha några lektioner tillsammans med Jennie men kanske några med Linda. Men resten av tiden då? Ska jag vara ensam? NEJ! jag klarar inte av att vara ensam! Kanske låter patetiskt men om jag liksom inte har NÅGON, DÅ känner jag mig så himmla ensam. Brukar ju alltid ha en massa människor omkring mig, och det trivs jag med. Hoppas verkligen att jag hamnar med någon kompis... annars kommer gymnasiet att suga mer än vanligt >-<

Tror inte att någon NÅGONSIN orkar läsa mina idiotiskt långa och ointressanta inlägg. Men det skiter jag i. Jag skriver för min egen skull. Men om du har läst så blir jag väldigt  glad och tacksam<3 Och om du kommenterar så blir jag ännu gladare<3



HÄr ser ni min fula TRISTA skola.. Ah visst ser den ut som ett fängelse eller något institut för drogmissbrukare >.< Dock så är själva skolplanen finare nu med en löparbana och lite sånt. Men bilden är väll gammal..

He is somewhere out there, searching for me.. I know it..

"Fingarna flyger fram över de släta vita tangenterna som glimmar likt nyputsad elfenben.Tonerna klingar ut i det stora rummet och tonar sakta bort i ett vackert eko när de ersätts av nya fina toner. Ingen ton är den andra lik. Allt som hörs är pianots eviga klingande då ljuv musik sipprar ut över golvet och sprider sig bort genom luften och fyller den med svarta blanka noter som glittrar i alla regnbågens färger. Fingrarna lever ett eget liv. Någon kontroll över dem finns inte utan de letar sig själva fram till de mjuka toner som ska spelas och de rör sig så pass snabbt att man aldrig hinner se vilken ton som används. Några tankar finns inte. Allt som finns är musik, ljuv musik som bubblar fram genom luften och fyller hjärnan med fridfullhet. Alla andra tankar är som bortblåsta. Det ända som finns är pianot, fingrarna och de söta tonerna. Tusen noter träffas av fingrarnas framfart och för varje gång de gör det så fortsätter musiken att klinga och en helt ny ton uppenbaras. Den börjar tyst, men sedan växer den. Och växer, ända tills den är en del av allt annat. Då hörs nästa ton. Musiken är överväldigande, vacker. Tårar letar sig fram i ögonvrån av ingen anledning. Musiken fyller upp hela själen och värmer upp hjärtat som sjunger och slår i takt till pianots klinkande. Med slutna ögon sjunker musiken in och allt annat är som bortblåst. Det ända som hörs är den underbaraste pianomusik som någonsin spelats. Musik med gyllene noter som fångar in själen och inte släpper förrän musiken tystnar..."

Haha. :D Så här kan det vara att spela piano X'D Hade tråkigt ^^

Jag är trött och jag är flumm,
sitter instängd på mitt rum.
Jag önskar att jag kunde gå till ika,
och där ta och köpa mig lite fika.
Jag önskar att jag nu var frisk,
och tillsammans med mina vänner spela spelet risk.
Jag önskar att jag vore riktigt rik,
rik och att få åka till en chokladfabrik.
Jag önskar att jag nu kunde åka och shoppa,
och att någon min mjukglass med kolasås toppa.
Jag önskar att jag var med mina vänner,
och berätta för varann vad vi tänker och känner.
Jag önskar att jag hade en minigris,
jag önskar att jag drack en pepsi med is.
Jag önskar att jag hade något vettigt å skriva,
jag önskar att jag hade en bra DVD-skiva.
Jag önskar att jag nu kunde gå ut,
och ni önskar antagligen att denna "dikten" var slut.
Och det är den faktiskt snart,
så det är bäst att jag sätter fart.
Jag önskar mig också 4:e Twilightboken,
Jag önskar att jag skrattade med Jossan, den token. X'D
Men nu så är snart denna dikten över,
jag önskar att jag får ett sommarjobb och kan tjäna lite klöver.
Men god natt och hejdå,
för nu måste jag gå,
Ja, nu ska jag sova och drömma som så.

*ASG* Härlig dikt vah? X'D

Är det bara jag som känner så att varje dag är precis likadan? Varje dag händer i princip samma sak. Man vaknar, går till skolan, går hem, äter, är med kompisar, spelar lite piano, sitter vid datorn..... Man följer ett osynligt mönster som man är livrädd för att bryta. Man samtidigt så längtar man faktiskt efter någonting annat.

När man ligger där i sängen, ensam, trött och full av fantasi, då kommer man på så mycket. I alla fall jag, för jag är en tänkare. Jag tänker så otroligt mycket. Så mycket att jag själv tror att jag ställer till det för mig i bland. Men ändå så älskar jag att tänka, fundera. Jag älskar att läsa, i böckernas värld trivs jag väldigt mycket. Där kan man vara precis vem man vill. En vacker prinsessa eller en ofelbar supermodell utan alla dessa fel och brister som man egentligen har. Men det där är ju inte på riktigt. Tillsist så måste man ju faktiskt vakna upp och lägga ifrån sig boken.

Det är då man ligger och funderar. Varför ska min dag vara precis lika dan hela tiden? Varför måste vi följa detta mönster? Hmm, jo det kan man ju undra. Men faktum är att jag TROR att en dag kommer det att hända någonting nytt, något spännande som kanske drastiskt förändrar mitt liv och kastar mig in i ett förtrollat äventyr. Jag väntar på den där dagen då någon vacker superhjälte kommer fram till mig med förälskelsen i ögonen och säger till mig att han älskar mig, och säger hur vacker jag är. Jag väntar på att det ska bli min tur.

Jag älskar mitt liv, det är inte så jag menar, och visst är jag nöjd med det. Men det känns ändå som om jag hela tiden går och väntar på någonting mer. Jag väntar på att den där älskade Edward ska komma till skolan och dra med mig till en plats bortom all tid och rum. Jag väntar på att någon ska bli kär i mig för den jag är, trots att jag kanske inte är någon supermodell. Jag väntar på att äventyret och kärleken ska komma till mig, fast egentligen kanske dte är JAG som borde komam till dem.

Men något sådant kommer väll aldrig att hända, det händer ju bara i sådana där underbart vackra sagor som man läser om i böcker eller ser på film. Sånt där som kärlek vid första ögonkastet och leva lyckliga i alla sina dagar. Men trots  att det är en ganska liten chans att det kommer att hända något sådant, så går jag liksom ändå lite och väntar på det. Kanske är det helt onödigt, men visst får man drömma? Jag älskar nämligen att drömma ^^

Egentligen borde man liksom ta och passa på, nu på en gång. Varför inte skriva den där boken Hanna som du sitter och funderar på? Varför inte låta dina kliande fingrar få klottra ner den på datorn, må det bära eller brista? Varför inte lära dig den där underbara låten på piano, Hanna, som du så gärna vill. Varför inte ta chansen och våga säga någonting till den där snygga killen i skolan eller snacka med de där personerna som du gärna skulle vilja lära känna? Varför vara så feg?

Ja, varför ska vi egentligen vara så fega. Varför liksom sitta och vänta? Varför inte ta och skapa dig det där äventyret som man i smyg sitter och drömmer om? ^^ Varför inte skapa dig en underbar kärlekshistoria med ett oerhört lyckligt slut? Joru, visst borde man passa på. Inte sant?

Oja, vi får se. Kanske blir det min tur en dag att träffa min efterlängtade prins. :) Det vore väldigt roligt. Vi får väll se. Men tills dess... då ska jag se till att jag har det skojigt X'3 Och det har jag. Tänk vad mycket vi har att vänta oss av livet? Eller föresten, varför vänta? Varför inte ta det vi väntar oss nu? ^^ Jag hoppas att alla en dag får uppleva det de väntar på, även jag..

Hehe, jao. hittade några gamla dikter jag har skrivit. Eller "dikter" kanske inte är rätta ordet. Nåt är det i alla fall X'D Hehe.. Copyright på den som jag antagligen inte behöver skriva. Har inget att skriva så kan lika gärna klistra in den här lilla saken ^^

Ingen är perfekt. Det ordspråket har nog alla hört talas om. Men det stämmer inte. Du är perfekt. Du har allt jag någonsin letat efter. Det sägs också att två tillsammans blir ett. Det är sant. För jag är inte perfekt, men du bryr dig inte. Du älskar mig för den jag är. Trots mina fel och brister. Du fyller upp de hål jag har i mitt hjärta. Det där gapande stora hålet som förut växte sig allt större. Nu har du fyllt upp det. Det har alltid kännts som om någonting inom mig har saknats. Som om jag någon gång under livet tappat en stor bit av mig som inte gått att ersätta. Men sedan kom du. Och du gjorde mig hel. Du gör mig hel. Ett tag trodde jag att hålet aldrig skulle sluta växa. Att det skulle utvidgas så stort att det aldrig mer skulle kunna lagas. Men det var innan jag mötte dig, min kära. Du lagade mig, såg till att jag blev hel igen. Du brydde dig inte om alla fel som jag hade. Du lämnade mig inte bara åt mitt öde på grund av att jag inte var rätt. För dig var jag rätt. Jag hade ett halvt hjärta, du hade andra halvan. Och tillsammans blev det helt. Du får inte lämna mig då går jag sönder. Du är plåstret som håller ihop mig. Så lämna mig inte.. För du gör mig hel.

~ENSAM KÄRLEK~

Jag trodde det var sant, att det var mig dina ögon glittrade åt.

Jag trodde verkligen att det var åt mig du log det där

solskensleendet som vem som helst skulle göra allt för att få se.

Jag trodde att det var mig du väntade på.

Jag levde i en dröm, kunde inte vakna. Det var alldeles för

underbart för att bara byta bort mot det jag egentligen hade.

I drömmen var du min och du älskade mig.

Du älskade mig trots allt det trasiga som jag innebar.

Du var den enda som kunde laga mig och i drömmen var jag hel.

Det var på mig dina läppar väntade och det var jag som skulle

få all din kärlek och glädje. Bara jag hade tillåtelsen att smeka

ditt hår och att kyssa din kind. Men det var bara en dröm.

För i verkligeheten var det inte jag som fick ditt leende.

Det var inte heller mig dina ögon glittrade åt, och det var

inte jag som fick din kärlek. Någon annan fick hålla din

trofasta hand och värma sig i din famn. I verkligheten

stod jag vid sidan om, borta i det iskalla mörkret med

ögonen fast vid dig. I verkligheten stod jag med mina

utsträckta armar och ropade på dig, men du kom inte.

För du var inte för mig. I min dröm var det mig du kämpade

för och räddade från alla svarta gropar som försökte dra mig ifrån dig.

Du var min och jag var din. Men alltsammans var bara en dröm.

Men hur ska jag kunna släppa taget när allting var så bra?

Dina ögon ska helt enkelt se mot någon annan,

ditt leende ska inte glädja mig. Du är inte min.

Dina händer ska hålla om en annan kärlek och jag

får vakna upp för att finna en annan. Men du är min

dröm och jag önskar den vore sann. För det är där jag

vill vara, i en dröm delad med ditt varma hjärta.

Jag älskar dig.