Igår (klockan 2 på natten) fick jag veta att min morfar hade fått en propp i hjärnan. Vi blev alla väldigt chockade över beskedet och vi beslöt oss för att genast ge oss av hem igen, vi var ju nämligen i Gränna på semester. Vi packade på oss det viktigaste, satte oss i bilen och körde snabbt hem till Finspång, husvagnen fick bli kvar. SÅ fort vi kom hem så körde mamma iväg till Norrköping igen för att träffa honom. Vi andra stannade hemma, försökte sova och väntade på att telefonen skulle ringa. Det var tydligen en rejäl propp.. morfar är väldigt dålig och vi hälsade därför inte på första dagen. Men idag var jag alltså där.

Trots att alla förberett mig på att det var väldigt illa så blir det givetvis ändå en chock att verkligen se det med egna ögon. Min älskade lilla morfar, som jag kännt hela livet och som alltid bott i huset bredvid är nu förlamad i hela högra sidan, förlamad i ansiktet och kan därför inte prata. Dessutom så är han så enormt trött.. Min morfar som alltid sprudlat av livsglädje, energi och pigghet låg nu där och kunde knappt röra sig. Det är så himla fruktansvärt! Ni som har varit med om något liknande kanske förstår..

Trots att jag inte ville så börjar man ju självklart att gråta. Varför hände detta honom? Hur kunde detta hända? Morfar, en ängel på jorden, ska inte behöva må sådär.

Min morfar är en sådan person som alltid har varit i farten. HAn sitter aldrig stilla, gnäller aldrig och försöker alltid att göra alla glada. Morfar är kanske pensionerad men jobbar ändå dagarna i ända. Han bara måste jobba, hans händer måste få arbeta för att han ska må bra. Vi har många gånger sagt åt honom att ta det lugnt.. Han är ju faktiskt inte så himla ung längre, även om det är svårt att tro när han är sådär pigg och glad. Alltid glad och optimistisk. Varför ska han behöva råka ut för det här? Att se honom sådär sårbar och trött gör så  himla ont. Det är fruktansvärt! Och hur ska inte han känna sig? Han som aldrig förr varit stilla kan nu inte ens ta på sig en filt när han fryser, inte ens säga att han behöver en filt! DET ÄR INTE RÄTTVISST!

De första två timmarna när man har fått medicin för att lösa upp proppen sägs vara de viktigaste. Det är på dessa timmar som de största förändringarna (förbätttringarna) sker. Det hände inte så mycket med morfar. Han blev inte särskilt mycket bättre. Men han kommer att bli bra! Det vet jag! Jag känner det i hjärtat. Vill ni veta varför? Jo för när jag kom fram till honom så greppade han min hand. Han höll i min hand och jag kunde se hur glad han var att se mig. Han vill inte att jag ska vara ledsen! Lilla morfar, trots att han ligger där och är supersjuk så oroar han sig främst för hur vi mår. Han log till och med, fattar ni? HAN LOG! För ett dygn sedan så fick han en jättestor propp och dagen därpå så LER han! Förstår ni inte hur bra det är? Han är en hjälte min morfar. Även om han inte kan prata så kan  man se i hans ögon vad han vill. Jag sa, innan jag gick, att jag älskade honom och så och bara genom att se honom i ögonen så kunde man se att han sa "Jag älskar er alla också"

Morfars värsta mardröm är att få bli sängliggande eller så, det är det som gör det hela extra jobbigt, och nu tyvärr så har han råkat ut för det. Men jag tror, och ber, att han bara ska bli bättre och bättre. Bara han blir piggare i huvudet så kommer han att klara det här. Det vet jag. För morfar vill inte ligga i en sjukhussäng. Nej han vill upp och gå igen! Vi ska göra allt för att få honom att klara av det! Tillsammans ska vi få bort den där förlamningen, i alla fall förbättra den.. bara du blir bättre morfar<3 Till julen ska du sitta upp i en rullstol och prata smått med oss. Det tror jag. Vi tror på dig morfar! Var inte ledsen för vår skull, kämpa för dig själv så kommer vi alla att må bättre. För jag tror på dig och vet att du kommer att bli bra. 

Min morfar är världens finaste ängel<3 



Hehe, :D