Tänk va enkelt allt var då man var liten. Livet var så bekymmersfritt och alldeles underbart. Inte behövde man oroa sig för mer än vems tur det var att få hålla mamma i handen under promenaden i solskenet eller vilka skor man skulle ha för dagen. Även vänner var enkla. 

På semestern i Harjebadet fick jag och min syster oss en riktig tankeställare där vi satt på en korggunga i lekparken, omgivna av lekande barn. I parken fanns tre syskon som lekte i klätterställningen. De fick sedan syn på två små flickor som kom gående mot lekparken. Då hoppade en av syskonen -en flicka- ner från lekställningen gick fram till de andra flickorna, snurrade lite blygt på klänningen och sneglade på dem för att sedan försiktigt fråga: "Hej, vill ni leka?".

Då log den andra flickan med sin lillasyster vid sin sida. "Okej", svarade hon helt enkelt med en axelryckning, tog flickan som frågat henne i hand och tillsammans klättrade de upp på klätterställningen och så lekte syskonen tillsammans hela kvällen tillsammans. Och glada var dem.

Varför tappade vi bort den där enkelheten när vi blev äldre? Varför krånglar vi till livet så fruktansvärt och sluter in oss i våra envist hårda, stängda skal och vägrar låta andra människor komma oss nära. Vi stänger våra medmänniskor ute och låter "alla sköta sitt". ÖPPNA ER! Se andra människor. Gå fram till en främling och fråga "Hej vill du leka?" och lev sedan och var glada, för svårare än så behöver livet faktiskt inte vara. Lär känna andra så att många iskalla hjärtan kan bli uppvärmda. Du kan bli vän med vem som helst. Det är vi som skriver osynliga regler och bygger upp höga barriärer för att hålla oss för oss själva. Krångla inte till det. Vi tror att vi vuxna är så extremt mycket klokare och förståndigare än barnen, men saken är den att vi bör dra lärdom av dem. De har svaren på många problem och frågor vi plågas med i vuxenlivet. Vi måste bli mer som barnen.