På tisdag har det gått en vecka sedan min morfar for tilll himlen. Det är jobbigt och det vet nog alla ni som har förlorat någon som stått er nära. Särskilt när det kommer som en chock.. Många kanske inte har varit sina far-, eller morföräldrar särskilt nära, men det var jag. Min mormor och morfar har bott i huset bredvid mig i hela mitt liv. Det har nog inte gått en enda dag utan att man har vinkat till dem, sagt hej eller stött på dem, de har alltid varit där. Nu saknar jag min älskade, alltid så pigga, optimistiska och glada morfar. Jag saknar hans sätt att komma in genom dörren med en enkel knackning och hans "Hallå, hallå, är det någon hemma?" när han kommer in genom dörren.. Det är så himla orättvist! Min morfar som var världens bästaste morfar i hela världen. Jag har bara så himla svårt att förstå det. Jag tror fortfarande att han ska komma upp och hälsa på. Jag tror fortfarande att han ska öppna dörren när jag knackar på...

Alla älskade min morfar. Det finns nog ingen i hela världen som kan säga något ont om honom. Han var helt enkelt underbar och det finns ingen (och kommer aldrig att finnas någon) som honom! Jag önskar att allt bara var som förut.. Men tyvärr så kommer det inte att bli så. Men jag vet att morfar är med oss. Han har visat det på så många sätt. (Skulle faktiskt kunna skriva upp  flera saker om ni inte tror mig.) Han är med oss och jag vet att morfar har det bra för han är i himlen. Han förtjänar den finaste platsen i himlen och däruppe blev det fest när han kom dit. Min lilla morfar. Kommer alltid att älska dig och du finns för alltid i mitt hjärta. Tack för allt!