Kom nyss hem från en härlig kvällspromenad såhär fram mot 11. Kände för att kyla av mig lite och andas frisk luft med endast hunden som sällskap. Riktigt mysigt faktiskt. Fast fick minsann skicka ett par sms om att jag fortfarande levde till mamma under tiden xD Hon tycker INTE om att jag går ut själv i mörkret, och det är ju iof förståeligt så som det är nuförtiden. Jag tycker ärligt talat att det är sjukt att föräldar släpper ut sina barn att gå hem ensamma i mörkret om nätterna. Med sällskap är det ju okej, men att gå ensam.. ingen bra ide! Samtidigt är det ju hemskt att vi faktiskt ens ska behöva vara rädda för att gå ensamma om nätterna eller till och med dagarna. Borde inte vi alla få känna oss trygga?

Jag fattar inte riktigt vad som händer i Finspång. Det tycks ha blivit de kriminellas hemstad trots att det är så litet. En knivhuggen nere på centrum, stackars flickor våldtagna, killar nedslagna, människor avdäckade, ännu en kille knivhuggen i magen, en annan kille ihjälskjuten och en föredetta Finspångsbo försvunnen och hittad död. Dessutom känner jag ett par som nyligen blev vittne till en brutal misshandel. Det är ju fruktansvärt! SD kommer in i riksdagen... Vad händer med världen egentligen? All denna ondska.. Jag blir rädd bara jag tänker på det.

Jag förstår liksom inte grejen med att skada andra. Vad vinner man på det? Är ju inte direkt kul att se nån lida? Dessutom förstör man ju bara sitt eget liv. Jag menar: hur svårt är det egentligen att avstå från att göra någon annan fysiskt illa? Alla NORMALA människor förstår väl att man inte bara går omkring och slår/skjuter/knivhugger/mördar folk så fort man blir arg? Men eftersom det händer allt oftare.. Försöker man vara cool eller? Visa vem som bestämmer? Eller slår det helt enkelt slint i skallen?

Det finns nog av olyckor och elände här i världen utan att vi människor skadar varandra på olika sätt. Finns det inte viktigare saker att göra än att bara förstöra varandras liv? Nu menar jag inte bara att skada sina medmänniskor fysiskt utan också mentalt. Vi sårar varandra med ord och gester. Det är illa det med. Jo sanningen är ju att mental misshandel ibland till och med kan vara mycket värre än att bli slagen.

Jag tror att vi alla måste stanna upp och tänka efter lite mer innan vi gör eller säger vissa saker. Det är så lätt att låta den där dumma, säkert också meningslösa, kommentaren slippa ut och såra någon. Men tänk vad mycket smärta vi skulle kunna bespara oss själva och andra om vi bara stoppade lite tidigare. Nu säger jag inte att jag är perfekt och aldrig gör något sådant, för det gör jag. Jag måste också börja tänka ännu mer..

Alla människor tycks ha "fiender", människor som vi helt enkelt väljer att hata och ogillar så mycket att vi blänger på dem varje gång de går förbi eller tänker/snackar en massa skit om dem. Och ja det är väldigt svårt att gilla ALLA människor, men jag vill bara upplysa om en sak, Jesus sa: Älska era fiender. Vet ni varför? Jo för om vi älskar människor som redan älskar oss tillbaka, ska vi då få belöning för det? Hur ska vi kunna bryta den där onda cirkeln med "fiender" om vi inte börjar älska dem istället för att fortsätta ogilla dem?

Matteus: 5:43-48
Men jag säger: Älska era fiender! Be för dem som förföljer er! Då visar ni att ni verkligen är barn till er Far i himlen. För han låter solen skina på både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. Vad är det för märkvärdigt med att bara älska dem som älskar er? Till och med brottslingar gör ju det. Om ni bara hälsar på dem som hälsar på er, vad är det för märkvärdigt med det? Till och med den som inte känner Gud gör ju det. Ni ska vara fullkomliga liksom er Far i himlen är fullkomlig."

Med hjälp av att älska våra fiender kan vi bekämpa det onda med det goda. Jag låter bibelordet tala för sig själv. Tack för mig

Det här var inget direkt planerat att skriva utan bara nåt som kom upp i mina tankar precis nyss. Så särskilt genomarbetat är det inte.