Såg just denna film. Den är FRUKTANSVÄRD! Grymm, sorglig, deprimerande, brutal... och alldeles sann. Den "skrämde" mig om något. Hade väldigt höga förhoppningar på denna film. Men den var inte alls som jag hade hoppats på. Slutet var inte alls bra, kändes lite som om hela filmen var helt i onödan. Enda anledningen att jag satt och såg på filmen var ju för att se om hon fick tillbaka sin son eller inte..

Vill ju inte direkt berätta något. Men det handlar om en FRUKTANSVÄRD händelse som har inträffat på riktigt. En sådan där händelse som vem som helst mår illa av bara man tänker på det. Men den hade ju såklart en mening, filmen. Kanske passar den till de som inte är lika känsliga som jag.

Den va ju inte Dålig liksom. Men den var fruktansvärd. Den tog upp saker som man aldrig skulle vilja tänka på. Den "grymmaste" film som JAG har sett. Den är INTE något för känsliga tittare.

Jag fattar inte hur man kan göra såhär. Hur himla sjuk måste man vara? Det skrämmer mig. Sånt här HÄNDER verkligen ute i världen. Även om filmer utspelar sig runt 1930-talet så händer ju sådana hära saker hela tiden. Barn försvinner.. och inte nog med de, flera utsätts antagligen för saker som är lika grymma (eller värre) som det som händer i filmen. Det är ju bara helt fruktansvärt. De som gör dessa saker har ju också varit barn. De har varit som du och jag. Fötts, växt upp och någonstans under den här tiden så måste det ha slagit fel i huvudet. Det är läskigt. Alla mördare, tjuvar, psykopater och liknande är faktiskt också människor. Vissa kanske växte upp som som jag, med en snäll och bra familj. Ändå blir de något helt annat. DET tycker jag är LÄSKIGT.

Kanske tycker ni att jag är larvig, men filmen VAR faktiskt gripande.. hemskt. Det är sådana här saker som jag knappt klarar av att se och dessutom så har det hänt på riktigt. När man tänker på det så känns det ännu värre. Det var ju inte påhittat. Det där har verkligen hänt..

Aja, som sagt, filmen var inte dålig och absolut inte som jag tänkt mig. Man måste ju i alla fall säga att Angelina Julie spelar väldigt bra i filmen och passar in som huvudrollen.  Och jag VARNAR återigen KÄNSLIGA TITTARE.

* Ett steg i taget, intalade jag mig själv när vi långsamt började gå nerför trappan. Jag höjde inte blicken förrän jag stod med båda fötterna på plant golv, men jag kunde höra gästernas viskningar och mumlanden när jag kom inom synhåll. Ljudet fick det att hetta i kinderna -typiskt mig att spela den rodnande bruden.
Allt jag egentligen såg var Edwards ansikte. Det fyllde mitt synfält, överväldigade mina sinnen. Hans ögon  var som smält glödande guld, hans perfekta ansikte nästan bistert av djupet i han skänslor. Sedan, när han mötte min förundrade blick, lyste det upp i ett hisnande, triumferande leende. 
Plötsligt var det bara trycket från Charlies hand som hindrade mig  från att rusa raka vägen fram till altaret. 
Marschen var för långsam och jag måste anstränga mig för att hålla takten, lyckligtvis var altargången väldigt kort. Och sedan var jag äntligen framme. Edward sträckte fram  handen. Charlie tog min hand, och i symbolisk gest, lika gammal som själva världen lade han den i Edwards. Jag rörde vid hans svala hud, och jag var hemma.
Löftena var enkla, traditionella ord som yttrats miljoner gånger, om än aldrig av ett par precis som vi. Vi hade bara bett mr Weber göra en enda liten ändring, och han hade utan protester bytt ut raden "tills döden skiljer oss åt" mot det mer passande "så länge vi båda andas".
Jag såg in i Edwards klara, lyckliga ögon och visste att jag också hade vunnit. För det ända som spelade någon roll var att  jag fick stanna hos honom. *